8:e Mars

Och dagen kräver fortfarande en kommentar. Så jag skrev en kommentar:

Solen skiner som en symbol för energi och kraft denna dag. Jag vandrar ner längst mina ägor (läs: någon annans ägor) och blickar ut över ett vinterlandskap som bit för bit håller på att smälta ner till en vår. Där i fjärran ser jag Oviksfjällen, likt ett, två, tre, fyra, kanske fem, ojämna och helt naturliga bröst. Naturens tuttar! Så sätter jag mig och kikar på de enorma brösten och funderar på hur landet ligger egentligen?

Sorgligt nog får jag en dystrare känsla angående 8:e mars idag än jag haft på många år. Kanske har det att göra med att jag idag inte ansluter mig till en större samling människor och skriker ut frustration, krav och framtidstro. Eller kanske är det så att jag under de senaste åren inte blivit tillräckligt utmanad i min egen tanke och fördom, så att jag nu känner att jag på något jävla vis är framför nåt annat. Om så är: Fy i fan vad tragiskt! Jag ser (eller känner) en trend av att samhället krupit tillbaka ett par steg utvecklingsmässigt under de senaste åren. Återigen ska jag vara beredd att för gemeneman vara tvungen att förklara hur jag ser på samhällets normkoder, beskriva behovet av kvinnokamp, och ibland till och med försvara feminismen. Vad är det? Är det jag som hamnat i nya sammanhang eller? Jag tror inte det, jag tror att vi vaggats in i en konservativ bakåtsnurra där många krampaktigt hungrar efter trygghet, vilken för ofta fått resultat att vi mummat in oss i gamla vanor och tankar.
Och ja, jag måste fortsätta att säga Kvinnokamp, tyvärr. För så länge jag ser det hungrande behovet av denna typ av klasskamp, är jag beredd att köna personer och företeelsen som sådan, för att uppnå ett högre syfte. Lite som kvotering. Och det är väl här det börjar bli så sorgligt. För jag hade nästan fått för mig att vi kunde avköna språket och börja leva queer som samhälle, men som jag bedrog mig. Tills den dagen då tuttar och fitta inte innebär lägre status är kuk och skägg, måste jag fortsätta sätta ihop orden ”kvinno” och ”kamp”, även om jag vid det här laget hade hoppats på att bara kunna kalla det ”kamp”.

Så jag stirrar vidare på Oviksfjällen och tvingar in lite positiva tankar i skallen. Ni som inte fattar (vilka ni än är, vart ni än är): om ni inte tar in verkligheten, ser den som den är och börjar rannsaka er själva, ska ni ge faaan i naturens tuttar! Sluta titta på Drommen och Bydalen (och alla annat för den delen) tills den dagen ni kan FÖRSTÅ och behandla era medsystrar som medmänniskor och inte som dina eller någon annans ägor!