Pizza i all oändlighet...

...tar aldrig slut, å lycka!

Här sitter jag. På en liten stol, i ett litet hus, utanför en liten stad. Bredvid mig sitter en liten liten katt och äter ur sin lilla lilla skål. Jag har en liten liten radio på i ett hörn av det lilla rummet. Idag ska jag ta den lilla lilla bilen och åka till en liten butik, köpa lite mat och laga en liten supé.

Inga stora ting på min agenda. Och det är precis så jag vill ha det just nu. De små tingens vardag. Alldeles för mycket krävande förflyttningar och strapatser på senaste tiden. Ovant men skönt att vara nöjd med just ingenting särskilt.

Men det här med håret alltså! Vad händer? Jag tappar tussar från skallen! Snart kilar jag stadigt med skalle-Pär och du kan spegla dig på min kala hjässa nästa gång vi ses. "Vitaminbrist", "hormonförändringar", "stress", "för-lite-sex" eller "du håller bara på att bli jävligt gammal", jag vet inte. Och bryr mig inte! Saken är den att om jag tappar mer hår nu kan jag lika gärna lägga av, mitt signum, mitt burr, mitt trollbarr! Nu ser jag ut som en glanslös 40-årig trebarnsmor. Men jag har ju inte barn, så vart har min glans tagit vägen?

Låt mig ta dig till Hörby! Där tror jag att vi kan finna inspiration och äventyr. Jag kommer snart och tar dig med. Vem behöver New York eller Delhi? Vi har Hörby och varandra.

Famn! /Din största beundrare