Du sätter ord på det så väl, så väl. Korrekt och talande. Det får mig att än en gång förundras över hur den gemensamma hjärnan ångar på, håller sig levande med oss även om vi inte sitter ihop.
Tristess är vansinne. Och dåliga vibbar kan bli bittra sanningar om man han otur. Ibland har man otur. Ibland är man bara fel. Och ibland är man bara ful.
Nu ska jag nämligen göra ett sista dagsverke imorgon och sedan åka hem till den andra (eller första) staden igen på söndag. Ser fram emot att ge ett "hemma hos"-reportage från den staden. Men från denne byn har jag inte mycket att ge dig min kära.
Utsvulten på vardagliga ting och tal, undrar jag ju nu förstår: Hur har du det? Vad gör du? Hur är det med magen och huvudet? Något nytt? Eller gammalt?
All Kärlek
/Din lilla tösabit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar