DAGENS. Medresenär

Mittimot mig på tunnelbanan från Farsta sitter en fin dam. Denna dam är i 60-årsåldern, och ser ut att vara uppvuxen på citroner. Hon har det stramaste ansikte jag NÅGONSIN har sett. Hennes handväska (som krampktigt hålls tryckt mot låren) glänser ikapp med de omsorgsfullt putsade skorna, i typ lack. Detta händer: damen tar fram en pappersnäsduk. Hon snyter sig ohyggligt kraftigt (värre än mig), tar pappret från nosen och studerar det ingående. Sedan gör hon små rullar av hörnen på pappersnäsduken och pillar in dessa i varsin näsborre. Hon fiskar ut det sista lilla trassel som kan tänkas vara kvar på insidan av näsan efter den kraftiga utblåsningen. Sedan tar hon raskt fram en lite fickspegel ur den fina handväskan, en röd spegel. Hon fläker upp näsan mot glaset och tittar med kärleksfull omsorg in i sin egen näsa - på jakt efter smyggömda kråkor. När hon är nöjd med resultatet lägger hon tillbaka spelgen i väskan, harklar sig, rättar till sin kroppsposition och blänger skitsurt ut över det förbipasserande landskapet. Men jag kan se på henne - hon är asnöjd med resultatet av dagens fångst i näsan!