Jag har varit förkyld. Jag har haft feber. En gång hade jag vattkoppor. Och bihåleinflammation. Och krossat hjärta. Och en gång hade jag urinvägsinfektion hundra gånger. Jag har haft hälsporre och växtverk, huvudvärk och magkatarr. Och exsem. Och pollenallergi. Och nästan dött av ångestattack (jo det är sant, jag fick "nästan" hjärtinfarkt), och en gång landade jag på en höjdhoppsribba så att jag nästan slog sönder svanskotan i tusen bitar.
Ändå: är detta den värsta åkomma jag någonsin dragit på mig. Den står mig upp i halsen, och jag hatar den. Men måste älska den. Måste älska en del som är en så stor bit av mig själv. För jag har erkänt, eller håller på att erkänna, att det är en åkomma jag lidit/lider stark av. Sjukdommen heter "duktika-flickan-syndromet". Nej, förresten, vilket nedklankande namn, det heter "tro-sig-behöva-vara-så-jävla-duktig-skiten". Så heter det. Och fiii faaan vad den skiten har förstört. Jag släpar den där skiten genom livet, men fan i mig, nu får det vara nog. Jag tänker sluta vara ambitiös för andras skull, sluta stressa för andras ögon, sluta
säga smart för andras bedömning, sluta hålla tillbaka för att passa, sluta skämmas för att förbättras. Helvetes jävla boja! Jag ger mig, härmed säger jag det, och jag gör inte ett försök till att verka tuff (så som vi gör, för att slappna av, för att tillåta oss att vara fulla), utan nu kommer det...
Jag är (på riktigt):
Lat
Egoistisk
Stormförtjust i att fly
Ful som stryk ibland
Inte alls så smart som jag kan verka
Svag för spit
Slarvig och halvhjärtad
Obetänksam
Åh fy helvete så skönt det var att få sagt.
Skit på er, det ska jag /M.
Ps. jag har en bokstavskombination också - en jävla baggis. ds.
