en obekväm sanning

Räknar till tjugotre par rena trosor som varsamt knölas ner i lådan. sådärja, då kan man väl börja leva igen..? fast dammtussarna hopar sig i och för sig i drivor i hallen. och kylskåpet är en tragisk syn, potatis, tahini och sylt, där är min näringsriktiga frukost/lunch/middag. alltså, det här med underhåll för att få vardagen att gå ihop, som det kallas. i små ljusa stunder tycker jag att det är charmigt, mår gott av att fylla kylen och vika in rena paltor i alldeles för trånga små skåp. men nu ska vi prata allvar, för jag har kommit på en sak: jag ska göra den här skiten jämt! tills jag dör. fattar du? det kommer aldrig att ta slut. mat ska inhandlas, tvätt tvättas och damm ätas upp, tills jag dööör (vilket inte lär ske än på en stund, rest statistiskt sett). paniken dunkar i tinningsloben. jävla helvetes skit. jag blir aldrig aldrig klar. vissa säger att "förälder, det är man hela livet", eller "livet är ett livslångt lärande". eller hur? "jag är för alltid en städerska, hushållerska och slav" säger jag.