Röda Ridåer

Röda ridåer går upp. Ljuset tänds. En skum ljussättning som för tankarna till dunkla bakgator en kväll i maj. Avskalad scenografi, vi får en känsla av att det är såhär scenen ser ut egentligen, utan scenografi, utan tanke, med sin vardag. Helheten känns kompakt och oviss. Publiken luktar parfym och cigaretter. Någon på andra raden har druckit whiskey. Musik börjar strömma ur högtalarna. Det är sprött, men känns pampigt sexualiserat. Vi tror oss veta att det här blir något alldeles lätt förgängligt. Imorgon är handlingen glömd, likaså biljettpriset och stolsgrannarna. Men redan nu inser vi att känslan kanske kommer bestå något längre.

Två kvinnor intar scenen. Den ena kommer inkrypandes från vänster, den andra insmygandes på tå bakifrån. Ingen av dem verkar registrera den andra. Musiken förändras, nytt stycke, något pulserar och en textrad vaggas ut över publikens huvuden: ”du vet att du fått nog när du vill ha mer”. Den ena kvinnan stället sig upp, riktar blicken in i damen på främsta radens ögon och skriker: ”när jag föll på cykeln ville jag inte kliva upp igen! Förstår du?”

Minuterarna går, vi följs med i en handling, invaggas i en känsla som de båda kvinnorna skapar i deras monologer, dialoger och koreografier. Ingen som sitter här, ingen åskådare förstår ett enda ord, inte en rörelse. Det vet aktriserna, det var kanske deras tanke. I vilket fall tar de inte in reaktioner längre, de är inte ett med publiken, de är endast ett med scengolvet. Vi får känslan av att de är helt jävla borta, höga, låga, döda, ja vad som helst, men inte längre här. Du vet att recensenterna kommer använda ord som ”pretentiöst” och ”nonsens” i morgondagens tidningar. Men, men, men, du är fast, sitter klistrad, hör klyscha på klyscha och kan bara nicka. De är du, du är dem, men du kommer aldrig in i deras verklighet för du har inte tillgång till scengolvet mer än genom ditt betraktande. Ett utanförskap större än du någonsin innan känt. Du vet, att du, endast du, förutom de två, tillhör deras verklighet. För du vet, ja du har listat ut, att det som utspelar sig i deras möten inte är spel.


Ljuset dras långsamt ned, röda ridåer går igen, musiken strömmar i ytterligare ett par sekunder innan allt blir helt tyst i mörkret. Ingen rör sig. Men stillheten håller endast i sig i ett par sekunder, för sedan börjar folk klä på sig och utrymmer lokalen. Vissa klappar händerna lite halvhjärtat, men lägger ner när de inser att majoriteten inte tyckte att stycket var värt applåder. Du funderar, känner dig tom och tyst. Äckligt. Du vet det, du måste tycka det. Inom loppet av fem minuter kommer du också ha förträngt det som nyss utspelat sig på scenen, du kommer gå ut i vinterkylan och på din korta promenadväg hem tvinga dig själv att tänka på morgondagens jobb. Innan du somnar i natt har du helt suddat ut kvällens händelser och möten, imorgon minns du inte hur du kunde känna som du kände, tänka som du tänkte. Kanske ett uns av känsla består i några få ytterligare timmar, inte mer. Aktriserna har inget mer att säga eller ge, de sitter bakom den röda ridån och skålar.