Lotta Bromée drog sin kos, den lurviga vita med. Kvar sitter tre töser och slickar sina sår, sin päls och det sista ur helgens bag-in-box. Kajan, Morgan och Tage, tillsammans är vi oslagbara, still strong.
M tjuvlyssnar på K när hon pratar i telefonen: ”sen skulle han lära mig hur man läggen in den där boken i det nationella systemet/…/
j
aaaaaaaaaaaaaaaheeeeeeeeeeeeeeeejnu är vi här, lite i limbo, väntar på något, skakiga över vad som komma skall
M: för mig är det en otäck mix, jag är rädd för att tiden ska gå för fort
K: ja, man bromsar i nerförsbacke
M: men samtidigt jag vill att det ska lösa sig.
K: När var du på mobilia?! Ja har aldrig varit där… Å, Jag vill ha varmt väder!
M: ..jag vill ha en dator, ett hem i sthlm, ja det var bara det jag ville ha
K: Jag vet inte vad jag vill ha, jag står lamslagen, finns inga önskningar.
jag vaknar upp med ett sug efter skinka-sjunger en man i dåligt ljud (deppigt ljud) på datanVi sitter och väntar på att tiden ska gå med ångest för att tiden ska flyga bort från oss och allting bara snurrar runt och sen börjar den Nya Tiden. Den nyblivna Tvåsamheten blir till solokvistar i olika städer, små små droppar i ögonvrån av nostalgi och en epok som går i graven. Alla onda morgonögonkast, snart är de ett minne blott! Vi griper efter tiden, låt den stanna upp för en sekund, frys den till is så vi hinner tröttna och dra vidare
som om det inte fanns en morgondag, vi ska dansa och sjunga och Tango ska svassa runt med en rosenkvist mellan huggtänderna
grrrrrrrrrrrrrr
