ibland, iblang händer det att jag önskar (om än i smyg) att livet vore som en musikal. jag vill ha sång, vill ha dans, tårfyllda känslostämningar, gåshud genom livet, skratt, glamour, spontansång på gator och torg. dessvärre mina damer och herrar, har jag insett att mitt liv aldrig blir en musikal annat än i mitt inre. snarare blir mitt liv en taskig mix av en jävligt seeeg Norén-pjäs och "andra avenyn", alltså tråkig, ointressant, förutsägbar, klyschig & ironiskt. men jag vill ändå peppa mig själv och mitt fantastiska liv i rätt riktning och påstå att det allt mer går från Livet á la Norén till Livet à la såpopra de lux. de senaste veckorna har jag nämligen råkat ut för/drabbat/drabbats av till exempel detta:
- en oväntat bekanskap, som ingen längre minns, med ett skitdåligt coverband, som ingen längre minns
- en trafikolycka som resulterade i sönderslaget ansikte som resulterade i 1000 pinsamma bortförklaringar
- mitt blonda svärmeri någonstans på jorden
- återkomsten till den gamla hemstaden, med allt vad det innebär
- tappat bort ett husdjur som sen kom fram. sen trodde jag att hon hade cancer, men nu är hon tydligen frisk och glad igen
- mats...?
- familjeliv. krävs verligen förklaring? alla har någon form av, alla vet
- helgen som stundas. 6 damer inlåsta i ett eget malmö-liv, allt är möjligt, allt ska ske! Jag säger bara välkoma hit, nu lever vi såpa och dansar som om morgondagen inte fanns!
ljuva liv, ljuva såpa, mer av allt, raka rör och ogenerad glädje. jag bjuder upp till dans och leker lite musikal nu