RAPPORT FRÅN HIMMELEN

från stostan: Här sitter vi, står vi, eller dansar vi? Två damer, runda om fötterna i sällskap av de två eminenta kompisdamerna från Östersund. Stockholm är staden, och lördagkväll är tiden. Så här långt, 2 av 3 rätter i magen, en halv flarra bubbel var i svalget och jävligt långa lösögonfransar på var och en av oss. Hur mår vi, undrar du? Jävligt bra säger vi. Morgan har något dåligt självförtroende angående sin yta ikväll, men jobbar på det. I övrigt skulle jag vilja säga att självförtroende, hoppet, danssuget, kajalen och attityden är på topp.
Håll i hatten Stockholm, ni ligger illa till ikväll, Morgan, Kajan, M och ÅC är farliga och KOMMER att knäcka er på dansgolvet, på efterfesten och på tunnelbanan hem. Så länge det finns hopp finns det liv, och så fan vi lever. Imorgon, bakis och fula, men vad händer då? Jo, då är det opera skriven av The Knife med kära Jonathan, wow, vi säger det, DET, fattaru, WOW?
Ses i marchallens skugga. En längre rapport, novell, eller essä är härmed utlovad angående kvällen djävelskap! Baj baj maj bejbis.

i djupet av min bedragna skugga (viskningar som skallrar)

Dina svagheter blir mina styrkor
(läses på kultur-skånska)

Vad hände igår? Vi drevs med vinden, vart hamnade vi? Du och jag, jag och du. Haket, baren, vi och ett slött after work-gäng. Och vi. Två avdankade punkare. Och vi.
Vi, sittande, drickandes, funderandes, planerandes. Vilken bra idé! Vilken kreativitet som lever i våra inspirerande fossingar. Du och jag älskling, du och jag.
Den ljuva vind, den som smeker våra kinder. Vi kallade den ljum en gång, en gång som känns som väldigt långt borta. Idag. Då, igår kallade vi den ”jävla helvetes kyla”. Vad var meningen? Vi jagar dig, värme, vi springer dig ikapp. Och du, som ljuva kvinnokropp vill jag känna dina mustiga kurvor i mitt bleka sinne. Kom och uppfyll mig med att det liv jag behöver, jag klarar mig.
Vi vandrar. Och varelse, du vet att det finns en morgondag. Mitt karla Österlen har blivit en hammock av ängslan. Vagga mig, söv mig, bär mig. Åh, du iskalla kyla, se mig i ögonen och säg mig: var det sanningens ord dina läppar yttrade? Vad bottnade i det dunkla svek som du drog över min jord? Åh, moder, fader, min bror, led mig som en vålnad, du skakar mitt magsår.
Vi viskar. Vi trampar. Alla orden. Mina, dina, våra. Saga, sagor. Förlåt mig starka självförakt. Gör inte avkall på min inkompetens. Du vet att jag förtjänar dig, gör mig till åtlöje. Min nakna kropp, min bringa, jag är din. Din att göra vad du vill med. Riv mig, ät mig, ta min stela manskropp som din och lämna ingen åt slumpen, allt åt gamarna. Jag vill rivas. Du rev.
Åh, Lennart, mina ord är till punkten kommen. Lev mig, se mig, hata mig. Jag tar en promenad i ett isande vinterlandskap. Du är äpplen som växa på åkermark till sommaren. Åkerblom. Vindpust. Dagdröm. Johannes ört och timjan. Mannagryn.

METAFOREN -som semantisk händelse-

gud vad jag har letat dig, lim.



Inget prat i rummet på morgonen
på morgnarna är livet tungt att bära



Men vad ljuvligt, det är fräscht.



kan jag bo i klädkammaren?